En god vän har börjat blogga! Yrsomi. Det är en av mina vänner som jag är glad och tacksam över att ha. Det ska bli spännade att flölja yrsomi i bloggesvären.

Kvällen var som vanligt här hem. jag satt här framför datorn för att producerar något till morgondagens radion sänning. Jag vicar (det är en ordlek på engelska) igen för min kyrkoherde. Jag tycker det är rolig att få ha dessa tillfällen i När radion. Men jag vet att min kyrkoherde är bättre på det än jag.

Och jag blev på vinkad på Facebook av min vän som berättade att bloggen var startad. Ett av hennes inlägg är fick jag en sån där flachback av våra fikasamtal.
Jag siterar:

Vi tillber inga läraor och ingen from idé. Vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud. Så sjöng vi i dagens högmässa från psalm 743.

Jag tycker så mycket om de textraderna, för de är befriande och sätter fingret på något viktigt. Att det inte är lärosatserna som är det viktigaste för Guds folk, utan det är en tro och en gemensam riktning som gör oss till ett folk, till Guds barn

Hade detta sagts i ett av våra samtal så hade ritualen varit att jag harklade mig.. och min vän skulle avbryta sig och säga något i stil med " Gustaf, jag vet att du inte håller med mig! men...!" Och så hade resten av vännens inlägg kommit. Men ni får surfa dit för att läsa resten. Det är bra inlägget alltså. Och när hon var klar så hade jag sagt något i still med i sak har ju hymnversen rätt men och andra sidan... Och så hade mina djupa tankar om läran och kyrkan i stort tagit plats och vi hade diskuterat det en stund och tillsammans hade vi vandrat i det trygga lärans och de fromma idéernas land.
Där jag känner mig trygg.. Jag vet vad som är rätt och fel utifrån vår tradition och har rätt go koll på sådant. Men när vi talar om den levande Guden som vi inte kan klä i ord utan att förminska så blir det otryckt och ostabilt. Efter som det kräver förändring av mitt liv och ständigt söka det som är gott.
Jag är helt enkelt rädd. Men vem är inte rädd inför den levande Guden... I lärarens och predikantens roll känner jag mig rätt väl hemma i. Men jag häpnas inför varje gång jag står i Abonen eller predikstolen över det stora stora ansvar och förtroende jag har fått både av min församling och av Gud att stå där att säga något som kanske kan öppna ögonen för någons förstållse av den heliga skrift.

Ett stort stort uppdrag har vi predikanter. Och min väns och mina diskussioner håller mig på den trygga svären. Även om vi inte delar alla uppfattningar i ämnena vi diskuterar så har jag stor respekt och jag beundrar min vän mycket. Att dessa samtal är i en tyrg svär betyder inte att de är opersonliga. För det ligger nog inte för någon av oss att vara opersonliga.

Nå ja förlåt mig det svamel. Det här var ett försök att tala om att jag tycker det är roligt att min vän har börjat blogga ..

Kram och Välkommen i gänget Yrsomi
[tags]Personligt, Vänner, facebook[/tags]

facebook Personligt Vänner som bloggar