Vad är en vän? Vi talar ofta om gemenskap, men vad är det? Vad är det som gör oss till vänner? Vad skiljer vänner från ovänner och hur vet man att man har en vän? Har jag vänner som jag inte känner till att jag har?

Som jag ser det så är det inte vad jag känner som avgör om du är min vän utan vad du känner och upplever. Det är inte jag utan du som är i fokus för vår vänskap. Den kan inte tas för given.

Och jag lovar dig att kommer att säga saker till dig som du inte gillar och jag kommer att vara ärlig fast inte alltid på det bästa eller smidigaste sättet. Men sådan är jag.

Take it or leave it!

Det är helt och hållet ditt val, inte mitt. Jag står här och kan inte annat, sa Martin Luther, och så är det med vänner också. Vill du inte, eller kan du inte, lyssna på mina galenheter eller klokheter så ödsla inte bort min tid. Sluta spela charader. Jag vill inte vara en del av ett spel som jag inte fått läsa regelboken till.

Nyligen aktualiserades detta ämne när jag var tvungen att skriva ett tungt mail till en person som jag har uppfattat som en nära vän. Och han svarade med att säga att vi inte ska ha någon relation längre.

Jag sörjer att han inte hade möjlighet att se det för vad det var - ren och skör (inte skär) omsorg om honom och hans liv. Hans vänner, bekanta skulle jag kalla dem, skrattar bakom hans rygg och gör honom till åtlöje på grund av hans egen olycka.

När ska någon stå upp för det som är det enda rätta? Någon sa att vi inte kan göra något åt hur han lever sitt liv - men ingen vågar/kan/klarar eller vill säga något till honom, för då riskerar man att få ett okvädesmail tillbaka. Han gjorde helt sonika slut med mig, enligt honom för att jag är "obildad och tarvlig". Och jo, jag är nog obildad, men jag är inte tarvlig.

Är jag då bättre än honom? Nej, det är jag inte, inte på något sätt. Jag har agerat precis som han.