Idag fredag begravdes en god vän. Jag träffade honom under min tid på behandlingen jag gjorde för mina alkohol problem.

Det var i måndags eller var det förra fredagen som en annan vän som också gjorde behandling samtidigt med mig som ringde för att berätta nyheten att Han (min avlidne vän) hade dött.

Jag blev rätt tyst för för vår vän som var död var en man som spred mycket kärlek och omtanke okring sig. Han var en sådan där omtänksam människa. De sista åren han fick ägde rum utan en självisk tanke.

Jag skulle utan tvekan säga att han var min store bror. Som alla familjer har denna familj som min avlidne vän och jag tillhörde sina sidor. I den familjen vi tillhör är man brutalt ärliga mot varandra. Och ska sanningen fram så umgicks vi inte mycket de sista åren. Var det mitt fel? Nja kanske inte men en sak är säker det var inte hans. Många omständigheter gjorde att vi inte träffades så ofta.

Det som slog mig idag när jag klev in i kyrkan där begravningen var, var just det att jag har förlorat bror som betydde mer för mig än jag någonsin kunde inbilla mig. När jag väl satt där och såg de andra grabbarna som mangrant ställde upp och var där för vår vän så insåg jag vilka fantastiskt fina vänner/bröder jag har. Det var en mycket ljus och vacker begravning.

Han fick fem - sex år utan droger helt drogfri.
Det är en glädje och en otrolig tacksamhet jag känner inför hanns död just det faktum att han fick ett värdigt avslut. Fri från det fängelse han var fast i i under större delen av sitt liv.

Tack för de år vi fick och de starka banden som är/var starkare än tid. Må du vila i frid.

[tags]Gemnskapen, hopp, Personligt, Sorg, Vänskap[/tags]