I går var det stiftgrupp med Biskopen av Strägnäs på PIUS i Uppsala. Samtalet som utspelade sig efter en utmärkt purjolöksåppa handlade om hopp och lidande i vårt tid med betoning på vad är vår uppgift som kyrka.

Vad som sades var mycket tänkavärda tankar kring prästens roll själavårdare här och nu. Vi kom fram till att det är inte tillåtet idag att lida då är man misslyckad (så uppfatar vi världens buskap utanför kyrkan om lidande). Sedan talade vi också om vad som är lidande och hur möter man människan i sitt lidande. Utan att vidare resonera kring samtalet så vill jag nu tala om hur jag uppfatar lidande. Och vad Kristus erbjuder oss.

Lidandet är för mig allt som gör att jag känner obehag eller smärta osv osv. Det betyder att jag inte gör någon skilnad på lidande oavsett om det är fysikt eller psyikiskt. Någon sa att i lidandet är allt hopplöst och när/om hoppet infiner sig så är det inte något lidande.

Jag och andra sidan sa att Jesus lovar oss att han ska återupprätta oss. om vi tror på honom. Hoppet står alltså i lidandet till Jesus Kristus världens frälsare. Han (Jesus) lovar oss syndernasförlåtelse som jag uppfatar som en befrielse från skamen (om vi ska tala i andra termer än de kyrkliga) Jag behöver inte längre skämmas över mina missgärningar. Och det är det här som är hoppet vi som kyrka och kristna har att erbjuda dig som inte kan tro. Upprättelsen som människa liger i att jag är villig att se och brytta med min synd.

Vad är då synd? Någon har talat om tillkomma kortande, någon annan talar om de synder som står upprade i bibeln.

Men jag säger eder Synd är det som för dig bort från Gud, var sig mer eller mindre. Vad är det som för mig bort från Gud?

Jesus säger det ni har gjort mot en av mina minsta det har ni också gjort mot mig.

Jesus idetifera sig självt med den som är utanför. Den bibel text som vi oftast relaterar till är historien om Kvinnan vid sykarsbru.

Kvinnan är med stor sanorlikhet prostituerad och kalls där för äktenskapsbryterska. Hon går till brunnen när ingen annan går till brunnen för att slippa skämmas inför dem hon kan möta där. Jesus möter henne där och han säger att han ska inte dömma henne och han säger att hon ska gå tillbaka till sin by och inte synda mer.

Så som jag uppfattar den historien så betyder det att hon får helt enkelt ändra sitt liv för att nåden ska bita på henne. Hon måste sluta synda. Men hon behöver inte skämmas mer för det hon dittils har gjort. Vad är det hoppfulla i detta? Jo att vi är lovad att om vi vill bryta och se våra synder och ber om det så är vi förlåtna för det vi hittils har gjort. Och om jag skulle inte skulle ändra mitt sätt att leva men har viljan att bryta med mina synder uppriktigt i mitt hjärta (vilket betyder att bara Gud och jag vet hur det ligger till) så är mina synder förlåtna. Det fungrar som Annonyma Alkoholisters krav för medlmskap "Enda kravet för medlemskap i Annonyma Alkoholister är en önskan att sluta dricka." Sjäv hade jag svårt för den formuleringen och bit vis har jag det fortfrande. Hör jag kunnde inte förstå vad en önskan är. Efter många funderingar kring det så kom jag fram till att en önska är att vara med veten om sitt behov och sträva efter att uppnån det. Inte äns själv klart att jag med en ren och klar tanke kan formulera att jag vill.

Precis så fungerar Syndernas förlåtese för mig. Och det är trösterikt och hoppfult. (om det här är vad Luther menar med "tron allena" så jag nog lutheran)

Tyvärr så är det inte slut där. Att det är frid och fröjd för jag är förlåten av Gud. Utan nu börjar det riktiga arbetet med mig och mina gärninger. Jag måste nu arbeta med mina syndfulla sidor så att jag slipper drivas från Gud och hans ljus. Men vi talar rätt sällan om Bot i vår Svenska Kyrka fast det är en nödvändighet för att våra liv ska bli fullt helgade av de löften som kristendomens Gud ger oss.

Åter ett ämne jag får återkomma till.