Min gode broder i Kristus Pelle Poluha skriver på sin blog om äktenskapet.

Bland annat med tanke på hur man pastoralt möter människor i sin omgivning som har gift om sig eller vill göra det.

Men jag möter så ofta goda människor, och ibland även nära och kära, som skilt sig för att de inte stod ut att vara kvar, människor som antingen redan gift om sig eller önskar göra det. Vad ska jag säga till dem? Bibelns budskap, som jag och många andra tolkar det, tar tydligt avstånd från både skilsmässa och omgifte. Samtidigt upplever jag denna sanning som förkrossande. Var finns evangeliet i detta? Var finns det goda för den människa som skilt sig efter att i ett årtionde levt i ett kärlekslöst äktenskap?

Det här är en intressant fråga ur många perspektiv! Först så ska jag kanske säga att jag är frånskild, men inte omgift. Vill jag leva i ett äktenskap? Jo det vill jag nog, men kan jag det efter att mitt tidigare äktenskap inte är som man säger i romerska katolska sammanhang ogiltigförklarat? Tror att vi inte kan hantera äktenskapet hur som helst men vi måste nog identifiera vad äktenskapet är idag för jag är rätt säker på att många juridisk ingångna äktenskap inte är äktenskap ur en strikt romersk katolsk anda som Pelle hänvisar till i sin frågeställning.

Så när David Nyström häromdagen skrev om att han tycker sig ha hittat ett sätt att tolka skriften som tillåter skilsmässa i vissa fall är jag inte sen att reagera. David refererar till en artikel i Christianity Today skriven av sin forskarkollega David Instone-Brewer på Tyndale House. Eftersom artikeln är en sammanfattning av ett större arbete finns det förstås risker med att ytterligare förkorta budskapet. Så läs artikeln och återvänd sedan hit!

Sagt och gjort. Intressant läsning. David Instone-Brewer's slutsats spännande om den är korrekt vill säga. Om den är det kan jag inte egentligen uttala mig om efter som jag inte kan eller har tillskansat mig den kunskap om grundskriften som behövs för att säga något om detta. Nå, Pelle tar upp det faktum att det fins fler bibelställen som hanterar frågan som ignorerar denna fras som David Instone-Brewer tar upp. Fortsatt spänade läsning men här kommer några så saker som tycks vara ur min amatörmässiga förståelse.I alla dessa texter som Pelle hänvisar till fins det ett 'och' som måste vara avgörande. "Och han svarade dem: »Den som skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott mot henne." Detta och måste ändå betyda att det betoningen hamnar på omgiftet och inte skilsmässan.

Om nu formuleringen av fariséernas fråga i Matteus 19 är så viktig för att förstå vad Jesus säger, varför finns denna fråga inte återupprepad ordagrant här och i de övriga texterna? Det är inte rimligt att tänka sig att Markus och Lukas (och även Paulus i 1 Kor 7:10-11) utelämnar denna information om den verkligen vore kritisk för förståelsen av undervisningen.

Det är inte första gången kyrkan bygger sin lära på en av evangelisternas lära om David Instone-Brewer's förstålse av texten är korrekt. Sedan har vi Ortodoxa kyrkans ordning med skilsmässa och omgifte vilket man kan göra 3 gånger. Hur de motiverar sin lära vet jag inte men så är det.

För det andra sammanfattar Jesus själv innebörden i sin undervisning. I texten ovan citerar Jesus skapelseberättelsen och säger sedan: “Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” Han säger “alltså” för att förtydliga att detta är huvudpoängen i hans undervisning. Texten i skapelseberättelsen sammanfattas på ett liknande sätt av Jesus i Matt 19:6. Och i Matteustexten finner vi en slutkläm i vers nio där Jesus säger: “Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.”

Återigen finner vi detta lilla ord och! Min fråga är hur förstår vi otukt? Otukt som begås inom äktenskapets väggar eller om min hustru redan har begått otukt och jag inte får reda på det innan vi gifter oss utan det kommer fram under äktenskapets gång? För min engen del dyker det upp en del intressant frågeställningar som jag inte upplever att Pelle eller någon annan svara på.

För det tredje kan vi också läsa hur Paulus förstod Jesu undervisning. I 1 Kor 7:10-11 skriver han:

De gifta ger jag denna föreskrift som inte är min utan Herrens: en hustru får inte lämna sin man - men gör hon det ändå, skall hon förbli ogift eller försona sig med mannen - och en man får inte skilja sig från sin hustru.

Enligt Paulus är detta alltså Herrens föreskrift och således Paulus förståelse av Jesu undervisning. Inte någonstans i texterna finns det antydningar till att skilsmässa vore i sin ordning om endera av parterna har försummat den andre. Ändå vill David Instone-Brewer få oss att tro att det är det som Jesus och Paulus menar!

Det här är en farlig lek med ord men det är många frågetecken.. Paulus talar om att försona sig. Det låter på Pelle att slutsatsen är att allt blir som förut att man återgår till varandra men jag kan tänka mig fler tolkningar av försoning. Som att förlåta varandra de oförrätter som man har åsamkat varandra och gå vidare i ny bemärkelse.

För det fjärde tar Jesus tydligt avstånd från Mose föreskrifter om skilsmässa i både Matteus och Markus. Det var för att människan var “förstockad” som Moses skrev denna bestämmelse. Men från början var det inte så, säger Jesus. Han verkar vilja föra tillbaka sina efterföljare till ursprungstanken med äktenskapet - att det verkligen skulle vara livslångt.

För min del räcker denna kritik för att helt avfärda David Instone-Brewers tolkning av Jesu budskap om äktenskapet. Den som vill ha mer kan med fördel läsa John Pipers utförligare kritik (för att inte säga sågning) av Instone-Brewers utläggning. Och jag instämmer med John Piper när han säger att så gott som varje äktenskap skulle kunna avslutas med en giltig skilsmässa om David Instone-Brewer skulle ha rätt.

Jo det är lätt att avfärda men var är svaren på de frågorna jag har ställt att det inte är så enkelt att dra den slutsats Pelle gör bara så där utan att det behövs mer granskning av tex ortodox lära i frågan osv osv.

Så då är jag tillbaka vid ruta ett. Och inget annat var väl egentligen att vänta. Det krävs ingen doktorshatt i teologi för att förstå Jesu budskap på denna punkt. Och jag tror att kyrkan fram till 1900-talet har varit trogen detta enkla budskap: äktenskapet är livslångt och omgifte är därför otänkbart så länge båda makarna är vid livet. Det går inte att som David Instone-Brewer hoppa över 2000 år av kyrkohistoria och med en nyläsning av Skriften komma till helt, för kyrkan, nya slutsatser (faktum är att för David Instone-Brewer handlar det inte ens om en nyläsning av Skriften utan om en nyläsning av annan judisk litteratur från 100-talet). Det måste finnas en kontinuitet i den läromässiga utvecklingen.

Jo det är ju sant att det inte kärvs en doktorshatt. Men den österländska kyrkans tradition och lära och förståelse av Jesus skilsmässoordning kan man tydligen hoppa över.

Nej jag är nog benägen att ge Pelle rätt i sin tolkning av Jesus ordet men att göra det så enkelt tror jag är ett stor misstag och jag tror helt enkelt att ska man kritisera David Instone-Brewer så får man nog ha mer kött på benen än att bara hänvisa till kyrkans 2000 åriga tradition och lära och glömma Öst Rom. Då tycks det nog krävas en doktorshatt iallafall.

Alltså jag tycker nog att denna analys är lite för enkelt har för mycket frågetäcken men jag delar grunden jag är tror på den klassiska västerländska äktenskapsläran.

[tags]äktenskap, skilsmässa[/tags]

skilsmässa Teologi Äktenskap