Motståndarna hävdar att vi traditionalister inte är så bibeltrogna heller. Så kan det kanske vara. Att ingen är så bibeltrogen längre. Men det som är den stora skillnaden är att vi som kallas för bibeltrogna använder oss av ett nätverk av bibletolkare det är aldrig min egen önskan som blir rådande.
Utan flera exegeter som är inne på samma spår som de övriga. Vist kan man ha avvikande åsikter från vad som exakt står i bibeln men ändå inte lämna den kristna gemenskapens och tolkningen grund.
Dels kan jag välja att ha en annan åsikt än kyrkan har. Min egen åsikt och tro som inte står i samma anda eller tolkning som tidigare. Att hävda att jag inte har lämnat kyrkan är ett formellt logiskt felslut efter som då ställer jag mig utan för gemenskapen själv. Då har ju jag valt att inte dela det som gemenskapen delar.

Idagens Svenska Kyrka tycks det var tvärtom jag tycker anorunda kyrkan måste anpassa sig till mig. Vilket är en mycket konstig syn på gemenskap tycker jag. Vi som gemenskap kan ändra vad vi vill det tror jag på. Men jag tror och andra sidan att för att vara en kristen gemenskap eller att ha gemenskap med andra kristna grupper så måste man anamma vissa grundläggande förhålningsätt och som jag ser det just nu så saknar svenska kyrkan i stort den grunden. Förändringar är det som står på tapeten.

Jag förstår också att alla förändringar är otäcka för många av oss som tycker det är otryckt.

Under 80 och 90 talet hörde vi talas om prästernas dubbla ansvarslinje. Kyrkan stod i statens tjänst. Denna ansvarlinje som var inför både stat och församling en svår balansgång för våra kyrkoherdar och präster i allmänhet. Nu är det ännu är det som man helt har glömt bort vad det är som statuerar kyrkan. Nämligen det apostoliska uppdraget Kristus själv ger oss i bergspredikaren och hur han leder apostlarna till att vara kyrka och hålla sig till en tradition och tolknings sätt som sedan har gått i arv. Det ansvaret måste Svenska kyrkan axla inte bara i enskilda församlingar utan också i stort. I kyrkomötet och kyrkoledningen. Ta äktenskapsfrågan nu talar man om att äktenskapet inte är ett sakrament och man kallar sig för Luthersk. Om jag förstår Luther så menar han ju att det fins två sakrament och 5 eller fler sakramentalier. Där två är direkt påbjudna av Jesus Kristus och de övriga är lika heliga men inte direkt påbjudna av Jesus i vår bibel. Det betyder som jag förstår det att vi har bara ett nytt begrep för vad som kallas Rommers Katolska kretsar kyrkans sakrament som är 5 till antalet heliga handlingar som är till gagn för allas frälsning så att säga.

Som jag uppfattar det så är precis det Dr Martin Luther också menar men han kallar dessa av kyrkan instiftade heliga handlingar för sakramentalier. I Svenska Kyrkans äktenskaps debatt har säger man ofta vårt äktenskap är inget sakrament och vi är Lutheraner. Men inget av dessa argument är hållbara efter som de tillhör de så kallade (enligt Dr Martin Luther) sakramantalier.