Det var en gång en skomakare som tillhörde Svenska skomakarskrået (Ssms). Skomakaren hade tillhört Metodiska skotillverkarskrået när han var ung gesäll. Metodiska skotillverkarskrået var en mycket mindre organisation och hade mycket yngre traditioner än Ssms.
Sonen, som inte hade sett något annat än Ssms, gick som lärling hos en annan skomakare och blev snart varse att Ssms inte var det enda skomakarskrået i världen. Orientaliska skomakarna och Italienska skomakarna var båda världsvida förbund och hade egna Stor-Skomästare.

Sonen fick lära sig att Svenska skomakarskrået var en utbrytargrupp från Italienska skomakarna och bestämde sig för att det inte fanns någon anledning att tillhöra en utbrytargrupp så han blev italienare. Åren gick och sonen kritiserade friskt det Svenska skomakarskrået för diverse saker, som att många av skomakarna i Ssms använde läderimitationer och ändå kallade det för läder. Då sa skomakaren att sonen var ju italienare och inte borde bry sig. Sen sa skomakaren också att sonen inte begrep eller att sonen var för arrogant och att han inte förstod.
Åren gick och skomakarsonen lärde sig snart att fadern aldrig skulle ge honom rätt. Inte ens när Svenska skomakarskrået började påstå att alla skomakare var tvungna att tillverka bara vänsterskor om någon vill ha det.
Så en dag verkade det som skomakaren hade fått nog. Så han skrev en insändare.