Idag talade jag med en mycket god vän. En vän som inte delar min syn på Kyrkan, Gud och på äktenskapet. Han är mycket glad åt det som händer. Medans jag lider och då menar jag att jag nästa gråter mig till söms. Över den situation som räder. Jag vågar inte säga vad jag tänker och tror är rätt och sant. Jo till min vän vågar jag och jag är nog rätt frispråkig här på min blogg också.

Jag är född och uppfuxen i postmordernismens era jag slängger mig med utryck som "för mig är det sant" när det borde räka med att säga "det är sant". När jag växte upp så fick vi Svenskkyrkliga på nöten av de frikyrkliga för att vi var inte sant kristna vi var för ritualistiska och höll oss inte till skriftens ord. Utan vi var bara form.

Redan tidigt lärde jag mig sitera den helig Benedikt "Om Du bevara Ordningen så ska Ordningen bevara dig." Som ett mantra för att försvara det jag själv kände i bland. Det var långt till Gud för all ritualism. Jag helt klart påverkad av att mina vänner i frikyrkan hade så nära till Gud och andens gåvor. Tungotal och profetsior. Jag farsinerades av dessa rörelser som tycktes vara så när min Gud och jag var inte det.. Jag satt i kyrkbänken och prästerna mässade på med diverse liturgiska tests utgåvor för att 1986 få en fastare form genom handboken som kom då. Men jag var trygg i att Bibelns ord inte gick att förvanska förmycket. Sedan hände det något i min andliga utveckling och jag förstod (eller jag trode mig förstå) något om liturgin.

Det skulle kunna utryckas i att jag hade en natrulig fallenhet för det liturgiska och hemligheten i mässan blev för mig så tydlig. Att varje gång jag tog emot brödet och vinet fick möta min frälsare han den ende som kan göra mig hel i all min brustenhet.

Han fick jag möta. Han ville möta mig. Han vill befria mig från min synd. Så hände det som inte fick hända. Jag hamnade i ett fack. Det facket kallas högkyrkliga eller numera om man får tro Lennart Koskinen, Taliban. Jag måste säga att jag har aldrig hört på maken att förolämpa talibaner på det viset. Det måste kalas som ren rasism mot de stakars talibanerna. 2004 började det hända det som jag aldrig trodde kunde vara sant. Homosexuellas relationer skulle välsignas. Man tog fram ett ritual för det som inte var någon skillnad på från vigselrutalet i princip. Men ett kalart avsteg från Ordningen.

De som känner mig väl vet att jag inte ser ner på andra människor alls.. De flesta skulle tom kalla mig för tolerant. Jag har aldrig tala om för en människa hur hon ska eller bör leva och jag kommer inte heller att göra det. För det angår inte mig så länge man inte gör våld på den skrift vi har.

Synd är synd och kommer alltid att vara synd och ända sättet att få förlåtelse är att omvända sig. Omvändelsen handlar inte om att lyckas leva som regels säger att man ska leva utan att försöka leva så och vilja leva så. Om jag inte vill omvända mig så fins det ingen förlåtelse för mig. Det är klart utryckt i skriften.

Bara för att jag tycker att jag har rätt att uppföra mig på ett sätt så har jag inte det. Skriften är rätt tydlig med hur vi ska hantera detta. Tillrättavisning är inte det samma som att döma.

I den kristna gemenskapen har vi uppgiften att hjälpa varanda att leva heligt. Nu är heligheten och kyskheten är satt ur spel så fins det inget heligt liv kvar. Och då fins heller ingen frälsning.

Äktenskapet är satt ur spel det är sant. Och något som jag farsineras över ät att det inte är så många som reflekterar över vad det innebär i längden när jag säger jag är emot att homosexuella ska få gifta sig i kyrkan. Det innebär också i princip att jag säger att Gustaf du får inte gifta dig igen. För jag kan inte komma undan med omgifte om jag inte accepterar samkönade äktenskap i kyrkan.

Sen kommer vi till det som nu får dig att sätta i halsen!

Det talas ofta om de homosexuellas rätt. Homosexuella har ingen rätt i kyrkan det har häller inte heterosexuella eller lågkyrkliga eller högkyrkliga! Vi har ingen rätt alls.. Vi får ta emot den nåd som Gud ger och kyrkans uppgift är att spegla den nåden och förklara så gott det går utifrån de andliga hemligheter vi har fått. Nå ja det var dagens klagovisa.. Jag kan inte säga vad jag tycker och tror efter som då blir jag anklagad för intolerant och det kanske jag är. Men till mitt försvar måste jag ändå säga att skriften säger si och skriften säger så. Och allt annat är vårt egen uppfinning. Vad Gud tycker och tänker kan jag inte avgöra, men jag kan avgöra av Gud har förmedlat genom skriften och då är det det som gäller och inget annat. Det fins inge frälsning utan genom Jesus Kristus och för att gå på den vägen måste vi omvända oss.

Om du lever i synd? Det kan bara du och din relation till Gud avgöra inte jag. Men be mig inte och tvinga mig inte att predika något som gör våld på skriften. Låt mig få ha min tro och den lära som kyrkan alltid har haft så ska jag låta dig leva som du vill och inte kräva att du rättar dig efter mig. Och du får gärna kalla mig intolerant. Och du får tycka att jag har fel men om ni tar bort möjligheten för mig att bekänna min tro i kyrkan så har ni tagit kyrkan ifrån mig. Och jag kan inte längre vara en del av den.