”Jag vill ha” utbrister 21-åriga Amanda Edström trånande och slänger upp en svart handväska från Longchamp lite nonchalant över axeln. Hon älskar att shoppa och särskilt svag är hon just för dyra märkesväskor: Prada, Louis Vuitton, Chloé…

Jag känner igen mig! Det är precis samma utryck som jag själv kommer med som hörs i artikeln Svd. Jag behöver inte en ny märkesvara från Prada, men jag behöver en ny dator from Apple eller kanske en ny mobil, en iPhone! Jag fyllde år nyligen och fick då en iPod Touch som är en iPhone fast utan Phone. Och jag var fantastiskt glad - i flera minuter.

Det påminner mig om en annan tid i mitt liv när jag vistades på stadens krogar, drack exklusiv whisky (gärna ett centerliterpris på 160:-). Jag doftade och jag smuttade ända tills jag hade fått i mig ca 3 cl av den fina, dyra och ofta mycket goda whiskyn.

Men vilka pengar jag lade ner på dessa drycker och exklusiva drömmar om rikedom och status. Det som var tråkigt var att jag inte kunde stanna där. Jag behövde mer alkohol. Så jag bytte ner mig några prisklasser.

Inte hjälpte det. Nästa dag vara det Grappa som gällde, eller varför inte vin. Alltid något nytt exklusivt för att putsa på min mycket trasiga image. Inget hjälpte. Orden “Jag vill ha, NU” blev vanligare och vanligare. Man skulle kunna sammanfatta det med berättelsen som vi alla så väl känner igen:

“Det var en gång en helt vanlig 3-åring som var med mamma eller pappa och handlade. De passerade godishyllan och treåringen såg det där godiset som morfar alltid hade köpt. Barnet frågade föräldern "Kan jag få?" Och den trötta, slitna, heltidsarbetande föräldern sa: "Nej, Älskling inte idag". Varpå barnet kastar sig på golvet och skriker och sparkar så att hela affären hör.”

Mycket enkelt uttryckt så var det precis det som utspelade sig i mitt huvud varenda dag. Och den trötta föräldern i mitt huvud orkade inte hålla ordning på mitt självupptagna barn som i tid och otid kastade sig ner på marken och skrek.

Vart vill jag nu komma? Jag tror att svaret är mycket enkelt, för att ankyta till många debatter inom våra kyrkor just nu. Just nu så låter vi 3-åringen styra vår kyrka. Det är inte rätt mot kyrkan. Rubriken på dagens inlägg skulle vara “Acceptans - Jakt efter livet med guldkant”. Man försöker acceptera så mycket som möjligt och man har till och med slutat att få ihop det med bibeln. "3-åringen" skriker: "Jag vill!" och kyrkan accepterar. Och accepterar och accepterar. Som en curlingförälder.

Teologi