Den 22:a Juli blev jag full medlem i Societas Sanctæ Birgittæ. Blad det första gratulanterna jag möttes av är två väninnor den ena präst och den andra prästkandidat. Båda träffade jag enskilt vid tillfället. Med en sorg i tonen (åtminstone tolkade jag det så) sa båda: Vad säger man? Gratulera man eller...

Jag är lycklig och glad över att till höra denna bönegenskap. Min resa hit har varit mycket mycket lång. Och den har inte varit odelad positiv. Kantad av många inre och yttre bataljer. Och ett sökande efter att fina den gemenskapen som bär mig på ett djupare plan än som går att beskriva i ord. Om man har hört mig berätta om min resa någon gång så kanske man tycker sig höra en rätt ytlig historia som har sin hemvist i fransiskans spiritualitet. Och finner ett högkyrkligt sammanhang i SSB (som sälskapet förkortas). Vilket i mitt liv är den ända vägen för att finna min hemvist. Att ingå i ett sammanhang som är större än mitt eget är super viktigt, för att behålla perspektiven på vad det är att vara kristen.

Vad var nu deras kommentarer så påtagligt viktiga, just att de inte kunde gratulera på en gång utan var tvunga att markera sin sorg/ogillande i detta?

För det första så förstår jag deras känsla om jag har tolkat det rätt. Men jag tänker hur många vänner har inte vi som har gift sig med någon som vi kanske inte är så förtjusta i eller uppskattar och ändå gratulerar vi vår vän efter han/hon är glad och det är inte vår sak att döma. Men det är nog så att jag blir lite ledsen när mitt val på verkar andra negativt.

Om det är så att någon tror att mitt medlemskap i SSB är kyrkopolitiskt eller teologiskt så tror man fel. Jag är med där för att jag behöver en andlig gemenskap med fokus på Jesus Kristus där jag inte är excluderad.

Det är så många sammanhang där jag och de som ser kristendomen på det viset jag gör inte längre är välkomna i vår kyrka. Men här är jag välkommen. Här får jag vara som jag är utan att fundera på om jag passar in. Alla är med på samma villkor. Vilket gör att jag är buren varje vecka av bön. Tack vara det så fins det osynligt band mellan oss som är Medlemmar av SSB.

Hur ska man förklara det? Jag är inte säker på att jag kan det.. Det men det är något som är mycket mycket stort.

Nå det är så det är. Jag är SSB:are och jag är stolt och glad för det.

//Gustaf SSB