Home
Archive for
januari 2008
Nu är det dags att sluta räkna...
Medlemsantalet sjunker i Svenska Kyrkan, människor flyr kyrkan. Hon klarar inte längre av att vara till för alla!
Alla vill nämligen inte ha vad hon har att erbjuda. I slutet av 1900-talet närmare bestämt 1980-talet så del tog jag i en del sammanhang där vi talade om vad man skulle göra för att öka Gudtjänstdeltagandet. Jag som under den här tiden var färgad av min uppväxt i den statligt styrda kyrkan reflekterade aldrig över att frågeställningen eller ens att uppdraget att vara alla tillags inte skulle finnas där.
Idag, nästan 30år senare, sitter jag i ett kök i samma stad där hela min kristna tro tog form och funderar över hur det kommer sig att svenska kyrkan ängar sig åt publikfriande för att få med sig alla. Jag uppfostrades i heliga kyrkans tradition och lärde känna en Gud som inte var så annorlunda än föräldrar i allmänhet. Kärleksfull men inte utan krav på min moral och mitt förhållande till min omvärld. Och en bibel som vara Hans uppenbarelse.
Man lät mig förstå att tolkningen av den heliga skrift skulle göras tillsammans med andra. Det var inom ramen för kyrkan som skriften var given, så vi hade exegeter och präster och andra som höll olika former av bibelstudier och vi funderade kring Mose lag och bergspredikan. Om kvinnan vid Sykars brunn och om innebörden i mötet mellan kvinnan och Jesus, vår frälsare. Alltid med betoning på att vi människor har sidor som vi måste slipa till och beteenden som skadar andra även om de i sig är harmlösa.
På det sättet var ingen nöjd men heller ingen riktigt utanför. Alla bjöd till och tänkte på andra. Var och en avstod något för gemenskapen. Alla offrade något för att vara med. Ingen talade om sina egna rättigheter vilket har blivit svenska kyrkans nya mantra "mitt måste respekteras" Vi måste vara överens om att mina rättigheter ska tillgodoses av gemenskapen.
Svenska kyrkans ledning bryts ned av en stilla strid av förnekelse av skriften och samtidigt tappar församlingar gudtjänstbesökare.
Jag personligen undrar om det inte handlar om just det som är problemet att ju mer Svenska kyrkan kompromissar med sig själv desto mer ointressant blir hon.
Och det radikala budskapet om att Jesus Kristus valde bort sitt liv för att VI (världen) skulle få liv, helt enkelt att du och jag ska får möjlighet att försonas med både Gud och människa utan att vi går under av syndakataloger som ingen kan uppfylla.
Varför gläds vi inte åt att medlemmarna blir färre? Det måste ju betyda att de som är kvar vill vara kvar. Det betyder att det de finns där för att det tror på kyrkan och inte för att de alltid har varit medlemmar. Snart är svenska kyrkan inte bara en nationell kyrka utan också en kyrka för troende. Vilket hon länge har varit men flertalet medlemmar har inte haft så mycket att välja på.
För ca 10 år sedan gick det upp för mig att "folkkyrkan" inte betydde det jag trodde. Jag trodde att det handlade om att alla som ville fick vara med. Och inte som det ter sig att kyrkan ska anpassa sig så att alla kan klarar av att leva upp till icke förväntningar.
Alla vill nämligen inte ha vad hon har att erbjuda. I slutet av 1900-talet närmare bestämt 1980-talet så del tog jag i en del sammanhang där vi talade om vad man skulle göra för att öka Gudtjänstdeltagandet. Jag som under den här tiden var färgad av min uppväxt i den statligt styrda kyrkan reflekterade aldrig över att frågeställningen eller ens att uppdraget att vara alla tillags inte skulle finnas där.
Idag, nästan 30år senare, sitter jag i ett kök i samma stad där hela min kristna tro tog form och funderar över hur det kommer sig att svenska kyrkan ängar sig åt publikfriande för att få med sig alla. Jag uppfostrades i heliga kyrkans tradition och lärde känna en Gud som inte var så annorlunda än föräldrar i allmänhet. Kärleksfull men inte utan krav på min moral och mitt förhållande till min omvärld. Och en bibel som vara Hans uppenbarelse.
Man lät mig förstå att tolkningen av den heliga skrift skulle göras tillsammans med andra. Det var inom ramen för kyrkan som skriften var given, så vi hade exegeter och präster och andra som höll olika former av bibelstudier och vi funderade kring Mose lag och bergspredikan. Om kvinnan vid Sykars brunn och om innebörden i mötet mellan kvinnan och Jesus, vår frälsare. Alltid med betoning på att vi människor har sidor som vi måste slipa till och beteenden som skadar andra även om de i sig är harmlösa.
På det sättet var ingen nöjd men heller ingen riktigt utanför. Alla bjöd till och tänkte på andra. Var och en avstod något för gemenskapen. Alla offrade något för att vara med. Ingen talade om sina egna rättigheter vilket har blivit svenska kyrkans nya mantra "mitt måste respekteras" Vi måste vara överens om att mina rättigheter ska tillgodoses av gemenskapen.
Svenska kyrkans ledning bryts ned av en stilla strid av förnekelse av skriften och samtidigt tappar församlingar gudtjänstbesökare.
Jag personligen undrar om det inte handlar om just det som är problemet att ju mer Svenska kyrkan kompromissar med sig själv desto mer ointressant blir hon.
Och det radikala budskapet om att Jesus Kristus valde bort sitt liv för att VI (världen) skulle få liv, helt enkelt att du och jag ska får möjlighet att försonas med både Gud och människa utan att vi går under av syndakataloger som ingen kan uppfylla.
Varför gläds vi inte åt att medlemmarna blir färre? Det måste ju betyda att de som är kvar vill vara kvar. Det betyder att det de finns där för att det tror på kyrkan och inte för att de alltid har varit medlemmar. Snart är svenska kyrkan inte bara en nationell kyrka utan också en kyrka för troende. Vilket hon länge har varit men flertalet medlemmar har inte haft så mycket att välja på.
För ca 10 år sedan gick det upp för mig att "folkkyrkan" inte betydde det jag trodde. Jag trodde att det handlade om att alla som ville fick vara med. Och inte som det ter sig att kyrkan ska anpassa sig så att alla kan klarar av att leva upp till icke förväntningar.
Nu har jag...
Jag har försök förklara för Monika Pensar-Granroth vad jag anser är personligt och det uppfattas helt enkelt inte. Så jag förstår då att vi har olika uppfattningar om vad orden personligt och person i sammanhanget betyder.
Helt enkelt så är det personlig det Monika Pensar-Granroth skriver och om det inte ger möjlighet att dra slutsatser om vem en person är så blir det inte bara konstigt att blogga utan också meningslöst att göra det samma.
Jag ser mitt eget bloggande som en möjlighet att publicera mina tankar, åsikter och funderingar till kristen tro. Det gör också att jag sågar andras uppfattningar som inte stämmer överens med mina.
Detta betyder inte att jag ser ned på eller anser att någon annans uppfattningar tolkningar och tro skulle vara mindre värd än min. Den är bara fel (utifrån mina slutsatser). Hur Gud ser på saken kan jag inte med säkerhet veta och jag är ingen aktoritet på området, bara en av alla lärjungar som försöker förstå. Och det hävdar jag inte. Men en sak är säker Gud har givit oss en uppenbarelse och vittnesmål om Honom genom Den heliga Skrift. Den kan vi därför inte handskas med hur vi vill.
Jag förstår också att det inte är lönt att föra en debatt med Pensar-Granroth efter som hon tolkar som hon vill och ser inte meningen som jag vill framföra därmed avslutar jag alla kommentarer och svar till Pensar-Granroth.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)