Kyrkomöte i Svenska Kyrkan - en känslomässig reaktion.
Jag var på kyrkomötet i Uppsala en dag nu i veckan. Jag blev så deprimerad och kände mig helt utanför den kyrka jag varit trogen så länge jag kan minnas.
Min tro och min syn på kristendom finns det inte plats för. Förtvivlad är jag. Min upplevelse och känsla är uppgivenhet.
Tankarna som far genom mitt huvud är mycket onyanserade vilket jag tror kännetecknar alla som är ledsna och bittra och besvikna. Det händer mycket i vår omvärld just nu.
Och det är mycket som får mig att hissna.
Jag är vilsen och jag ser ingen väg framåt.
Jag är trött.
Min upplevelse av kyrkomötet var att det bara handlade om politiska ståndpunkter och väldigt lite om Gud och om vad kyrkan faktiskt är. Vad som enligt mig måste var kännetecknande är att varje fråga måste tas upp med ett tydlig kristologiskt perspektiv.
Alla frågor måste utgå från vår förståelse av Kristus. Vi kan inte ta det för givet bara för att vi är kristna.Innan jag nu reviderade detta bloginlägg skrev jag "Svenska Kyrkan har inte längre med kristendom att göra". Det är inte sant i den meningen att det inte finns medlemmar som tar sin kyrka på allvar och är goda kristna i just den meningen att de söker Kristus främst. Jag skulle kunna räkna upp många sådana och långt ifrån alla stöder min linje eller tro.
Det uttrycket står egentligen för att JAG är vilse och inte förstår den teologi och filosofi som Svenska Kyrkan har.